Ragdollkillen 6 veckor och 795 gram


Han är fantastisk Lillprinsen Goseklumpen Cosy Buddha Blue Eyes Charlie junior
😊

Ja, han kommer att få ett namn så småningom. Just nu har han bara smeknamn.

Hurra hurra
thumbnail_IMG_6134

thumbnail_AF3136D2-CA1D-4CC9-84A1-CEE10FDFE777
Idag fyller han sex veckor och väger 795 gram.
Samma teckning som sin pappa. Brun mitted.  Fast nu ser han mest ut som blå mitted men det mörka träder fram allt eftersom månaderna går.
Han går på kattlådan sedan en dryg vecka tillbaka. På mammans kattlåda. 12 cm hög kant att kravla sig över.
Och jag som gjort sju små toalådor med låg kant som han knappt använt. Utspridda överallt här hemma.

Han har lyckats komma på hur man tvättar sig i baken.
Han klättrar själv upp i soffan. Sen piper han när han ska ner för det har han inte riktigt kläm på.

Goseklumpen1.

thumbnail_IMG_6006
Favoritleksakerna är två yogamattor, mina tår och mammans svans. Och ibland en champagnekork.

I torsdags fick han vetskap om att det finns mer än en människa i världen. Vi har haft besök av tjejen som ska bli hans tjänare och hennes föräldrar.

Vänner står i kö att få komma och gosa lite med Lillkillen. Jag har sagt att det är lika bra de tar med tandborste och nattmössa för det är stört omöjligt att slita sig härifrån.
Det sa jag även till Han som varken heter Göran eller Morgan, men han antydde att det finns mer än en anledning att inte kunna göra det. Slita sig härifrån alltså.
Fniss

thumbnail_IMG_6111

Min mobil är sprängfylld med bilder. Charlie har sitt eget Insragram-konto där det finns massor med bilder och filmer på Lillprinsen.
Välkomna till : jag_Charlie_Napoleon

thumbnail_IMG_6069

Ha en fin dag.

Göran?

Han -Göran, Kompisens kompis . Min syrra känner ju honom och det gör nog halva stan men strunt samma.

Idag berättade jag storyn för syrran. Om hur jag träffade Han som inte heter Göran på krogen för två månader sen och att vi hade dejt i torsdags.

Syrran sa :

”Jag vet inte vem du pratar om”. Så började jag beskriva. Jo men Göran. Lång, mörk, glasögon bla bla bla. Och så sa jag hans efternamn.

-”Du menar Mxxxx”? Sa syrran.

[Tystnad]

[suck]

😳

”Ehhhh Okeeeeej Ööhhh”. Just när hon sa det kom jag på att han heter ju inte alls Göran . Han heter M.

Nu får jag fan skylla på cyto-hjärnan. Den blev lite rörig efter cellgifterna.

Funderar bara på hur reaktionen blir när jag berättar detta för Inte Göran.

Tjoflöjt

Som en anställningsintervju?

Känslan i kroppen just nu är nästan som när man ska på anställningsintervju.

Vill göra sitt bästa, sticka ut i mängden och se till att få jobbet. Fast man ska ju klara en massa tester först. Kanske flera olika utspridda på flera tillfällen?

Öva på en massa fyndiga repliker. Vara avslappnad och samtidigt skärpt.

Och kanske fundera om det där jobbet är det rätta. Och hoppas att jobbet känns som handen i handsken. Det verkar ju bra och förmåner och fria händer liksom.

Ja lite så känns det inför dejten i morgon kväll med han som inte heter Göran.

☺️

Den där Göran :-)

Detta har hänt.

För snart två månader sedan ramlade jag och flera yngre släktingar in på en krog i stan efter att ha firat min mammas födelsedag (85 bast). Salongsberusad och glad med rufsigt, ljuslila hår fick jag syn på Göran i baren. Göran är en kompis till en kompis. Söt kille. På väg fram till honom vinkade jag, log och sa:

-”Hallå Göööran men du är ju inte Göran!”
-”Jag kan va Göran om du vill”, svarade han och log och jag skrattade lite så där tjejfnissigt 🤭☺️

Och hallå! Sen satt vi i baren och snackade och sörplade alkohol i över två timmar. Jag brukar tänka att det är någon mening med det som händer så det vore dumt att säga adios & bon nuit utan att byta nummer.

Sedan dess har vi textat varandra lite då och då och är väl inne på att träffas igen. Vi bor 30 minuters bilresa ifrån varandra. Han frågade efter Görans adress och sa han vill skicka ett tackkort till honom. 🙂.
Den här Göran
I min andra blogg, annabloggar.com (den som handlar om den tidigare Anna. Anna med bröstcancer och allt som hände). I den skrev jag ett inlägg häromdagen där jag nämner en Göran. Nu kommer en fortsättning på den storyn och då är det bra att känna till del 1 kanske. Fniss.

Läs det inlägget här i så fall:
https://annabloggar.com/?s=aldrig+mer+tamoxifen

Läs gärna kommentarerna också.

Well. Han som inte heter Göran hörde av sig i går, fredag.
Han var ute med några kompisar på krogrunda och vi textade varandra. Jag var lätt salongsberusad efter lite vindrickande med en tjejkompis.

Han frågade vad jag gjorde och jag sa som det var:

-Jag letar efter alkolåschet i min mobil.

Jag brukar skoja om att jag borde ha ett alkolås i min mobil så jag inte gör som jag gjorde en gång i vintras: att skicka ett inviterande textmeddelande till en person som jag haft en relation med för 20 år sedan hahaha, vilket jag naturligtvis ångrade dagen efter när jag var nykter. (Inte relationen utan textmeddelandet jag skickade honom- varpå han ville bli vän på facebook).

Hur tänkte jag? Jag till och med sa till min tjejkompis jag var ute med den gången att det här meddelandet, det kan jag stå för imorgon. Yea. Sure!
Hahaha.

Så jag skrev till ”Inte Göran” att jag måste aktivera mitt alkolåsch och han förstod klart ingenting av detta. Får kanske anledning att förklara det muntligt vid tillfälle. Innan det är försent. Eller att han också vill bli vän på Facebook och vän på alla möjliga sätt och vis * rodnar*

Det enda jag skrev för att ge någon form av förklaring var:
Annars finns det risk att jag kanske skriver något olämpligt.
Olämpligt? Och den förklaringen förstod han? Ingen aning. Kom ingen fråga från honom på det. Pjuuu.

Sen åkte jag hem och la mig och gömde mobilen under kudden.

Nu kommer det där som egentligen är meningen med detta inlägg.
Jag brukar tänka att det är någon mening med det som sker. Inte med exakt allt som sker men sådana här saker som jag berättar om nu.

Cloetta, min katt, hon väcker mig på nätterna vid olika klockslag. Hon vill nämligen ha mat.Denna natt jamade hon och väckte mig. Klockan var 02.48. Jag lovar. Hon fick mat och när jag kom tillbaka till sängen såg jag att iPhånen lyste.

Aha, ett textmeddelande. Klockan var 02.50 och det är Inte Göran som undrar om jag är vaken. Normalt är jag ju inte det. Jag svarade att jo då det är jag för Cloetta väckte mig nyss.

Men grejen är: jag har alltid telefonen på ljudlöst och under en kudde i sängen. Även signaler för meddelanden är avstängda. Normalt sett skulle jag inte ha lagt märke till detta utan fortsatt tryna med huvudet i kudden.

Direkt efter jag svarat att jo då. Cloetta väckte mig för två minuter sedan
…. Brrrrr. iPhånen ringer och där har vi Inte Göran och vi pratar om allt möjligt. Nu var jag plötsligt så pass pigg att vi bara babblade på om allt möjligt, Han var på väg hem till sig efter krogrundor med killkompisar.
Wow.Shit vad spännande
Vi har bestämt att vi ska ses. Wow! Shit vad spännande.
Han verkar ha humor. Det gillar jag. Vem gör inte det? Det lilla vi hunnit prata och texta så verkar vi ha samma uppfattning när det gäller vilken typ av förhållande man vill ha.

Sen återstår en slags date ute på nån krog. Jag tar inte ut någonting i förskott, mer än det jag verkligen tror på: ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att jag varit glad i onödan.
Med det säger jag: trevlig lördagkväll. Nu ska jag träffa en kompis på stan.

Anna

En jättegod idé sa Cloetta :-)

Jag vill försöka lite ekologiskt och naturligt och undvika kattsand till Lillprinsen. Läste om ett tips att använda havregryn istället för sand i kattlådan.

Wow vilken bra idé sa jag till Cloetta och hällde havregryn i kattungens kattlåda.
Wow vilken god idé tyckte Cloetta och började äta havregrynen.

Men alltså!

Så det vara bara för mig att hälla bort havregrynen innan fröken Cloetta fick ont i magen. Attan också. Så nu blir det till att gå och köpa ett alternativ som inte smakar gott.

Kattlådeträning
När kattungen är dryga tre veckor är det dags för mamman att lära sin unge att gå på kattlådan. Därför har jag börjat förbereda lite här hemma. 

Lillprinsen når inte över kanten till den stora kattlådan så jag gjorde kattlåda av locken till lådorna med kopieringspapper. Tog hem alla lock jag hittade på jobbet. Har massor i källaren. Det var bara att skära bort lite för att göra lådorna lagom höga. Så snart en låda börjar bli unken är det bara att hämta fler från källaren. Jag har klätt dem med plast undertill just in case.
Fiffigt va?

Jag kommer att ställa fram flera lådor lite varstans i hemmet så att ungen hela tiden har nära till toan.

Kattbebisar behöver hjälp att kissa och bajsa
Sedan födseln och fram tills de ska tränas att gå på toan vid tre veckors ålder, tar mamman  ”hand om” kattungens kiss och bajs på egen hand. Gulp!

Varje gång kattbebisen ätit sätter mamman igång proceduren genom att slicka ungen vid rumpan och urinhålet. Genom reflex kissar och bajsar ungen och mamman slickar det i sig. Det rör sig om droppar.

Helt fantastiskt.

 

En tuff liten kattbebis. 14 dagar.

Den lille lurvbollen börjar visa prov på att man inte ska ge upp i första taget.
Han försöker klättra över kanten som är 13 cm hög till en annan del av hans lilla inhägnad. Han kom så långt att han nästan hängde över kanten men landade på rumpan och kom inte riktigt över. Men nästa gång så. DÅ lyckas han nog.

På sin 14:e levnadsdag öppnade han det andra ögat. Så nu har han två öppna och nästan svarta ögon. Jag vill inte fota honom för det ser förfärligt ut på bild med två svarta ögon. Det dröjer ungefär tre veckor till innan ögonen blir mörkblå. Sen ska det gå över till den normalblå färg som ragdolls har.

Det har tagit några dagar tills han börjat se. Nu ser han men det är ganska otydliga bilder. Ögonen är fortfarande känsliga för starkt ljus så vi kör fortsatt med mysbelysning i rummet.

Han luras den lille busen
Jag som tänkte : ”jösses, han är allergisk mot sin mamma”. Det låter verkligen som han nyser ibland men det gör han inte. Det är när han ska dia och råkar få fel spene i munnen. Då kommer det ett fnys pffft spott och sedan letar han vidare lite bökande och puffande efter den där allra bästa spene som finns i hela vääärlden.

Begränsat utrymme
Sådana här små kattungar ska ha begränsat utrymme så den känner sig trygg. Sen utöka området allt eftersom. Så småningom få ha tillgång till större delen av hemmet.

Världens mysigaste tidsfördriv
Han är så himla söt så jag kan sitta och titta på honom hur länge som helst. Och Cloetta är så fin och tar så kärleksfullt hand om honom.

Och pappa Charlie, han går miste om detta fina. Fast det bryr han sig inte om för han är på semester i fyra veckor till, tills Cloetta slutat dia lillprinsen. När hon slutat dia är det dags med p-piller. Hon skulle kunna bli gravid nu och det får absolut inte hända. Därför är Charlie på semester hos ena brorsonen och lever loppan.

Idag väger han 303 gram och är 17 dagar gammal. Inte brorsonen. Jag menar kattbebisen. Brorsonen tror jag väger så där en 80 kg kanske. Och är runt 27 år. Vet inte hur många dagar det blir.

 

En ragdoll på två veckor

 

 
Får jag presentera världens sötaste kille?
Cloettas och Charlies son.

Han är inte döpt ännu. Det ska tjejen som ska passa upp honom under hela hans liv få göra.

Till dess kallar jag honom Lillkillen, Lillesötebebisen eller Sötastelillelurvis 😊

Han växer och växer. Ökar fint i vikt. Han vägde 94 gram när han föddes. Igår kväll vägde han 271 gram.  Som ett stort Marabou mjölkchoklad och en stor näve Geishapraliner i prassligt papper 😊

Han ökar fint i vikt och är riktigt välmående.

Mamma Cloetta
Mamma Cloetta tar väl hand om honom och vårdar honom ömt. Minsta lilla pip från boet när hon är utanför rummet, så rusar hon dit och tittar till. Om det bara kommer ett pip och det sen blir tyst så kollar hon bara läget och lämnar honom att fortsätta sova.

Hon spinner så fint medan han diar henne. Lägger ibland sin tass över sin bebis och håller om honom medan han äter. Han å andra sidan är riktigt rolig när han ska äta. Ända sedan han var nyfödd har han nästan legat ovanpå sina syskon för att komma åt. Sedan han blev ensam om mammans mage har han klängt på magen, grabbat tag i hennes päls med sina små klor på framtassarna och på var sin sida om spenen gripit tag och sugit i sig mjölken. När Cloetta låg på sida-rygg och sträckte ut sig hamnade tutten lite upptill liksom. Svårt att förklara och svårt att fånga på film eftersom det är mörkt i boet och rummet. Plus att jag inte vill störa med att greja med mobilen.

Jag upprepar det för det är så fint. Han står stadigt på bakbenen, tar tag i mammans päls med sina små söta klor på var sin sida om spenen och diar. Samtidigt hörs små ljud av hans välmående sugande och smackande. Då blir jag tårögd.

Blir tårögd
Till och från kallar Cloetta på mig. Vill att jag följer med in i rummet. Vill att jag är med när ungen ska dias. Jag sätter mig utanför boet och får lov att titta på medan hon matar honom. Jag blir tårögd igen. Jag pratar milt och fint med Cloetta, klappar henne lite fint och hon signalerar med sina ögon till mig att allt är lugnt och bra. Ni som har katter vet vilken signal jag menar. När katten kisar med ögonen mot dig när den ligger ner. Det betyder att allting är bra och lugnt. Då signalerar jag samma sak tillbaka, kisar med ögonen för att visa att jag också tycker att allt är okej.

Jag undviker att klappa ungen i onödan eller ta i honom. Innan jag gör det har jag alltid rentvättade händer och därefter tar jag på mig mjuka, tunna fingervantar i bomull som jag köpt på apoteket.  Allt för att undvika föra över bakterier på bebisen. Jag är inte förkyld eller så men man är ju bara ren om händerna direkt efter man tvättat dem.

Ett öga öppet
Lillkillen öppnade ett öga för några dagar sedan. Han ser lite rolig ut för det andra är fortfarande ett smalt streck. Läste någonstans att de inte öppnar båda ögon samtidigt. Ännu är ungen blind och ögonen är känsliga för ljus. Därför är det mörkt i rummet. Inte nattsvart utan mörkt förutom lite dagsljus som kommer in vid rullgardinen som är nerrullad. Endast en liten lampa tänd emellanåt med svagt sken i andra änden av rummet. Detta för att jag ska kunna se ungen och titta till den och mamman.

Går runt utanför boet
Han har börjat så smått att kravla sig ur det ena boet som har låg kant (han har några stycken bon). Detta bo är ett fluffigt mjukt bo av fleeceliknande tyg.
Utanför har jag en inhägnad med tjockt fleecegolv. Där kravlar han runt lite och utforskar utan att kunna se någonting. Så här små kattungar har extremt bra luktsinne. Är Cloetta i närheten doftar han sig fram till henne. När han går runt brukar hon lägga sig i inhägnaden.

Första spinnet
Igår hördes hans första spinnande. Det var det sötaste lilla spinn jag någonsin hört.  Tyst och lite skrovligt. Såååå fint.

14 dagar gammal idag
Idag är Lillalurvbollen 14 dagar gammal. Han är otroligt fluffig och mjuk. Massor med dunig päls. Tassarna är rosa men pälsen börjar växa även där. Svansen är som en småhårig pinne.

Fortfarande kritiska dagar
Även den tredje veckan räknas som kritisk. Fortfarande extremt känslig. Jag tar inte emot besök. Jag vet inte ifall kattungar även är känsliga för luftburen smitta och jag tar inga risker. Jag är tacksam över att jag inte är förkyld eller åkt på något ännu värre.

Nu hoppas jag verkligen att även kommande vecka blir en bra vecka. Allt pekar på det.

Varför?

Man frågar sig varför så många kattbebisar dog för oss.

Jag har varit som många andra; expert på att hitta orsaker till sådant som sker. Teorier. Sedan två år tillbaka har jag lagt av med att ha teorier och förklaringar till oväntade händelser. I samband med min cancer och cellgifter 2017 var det mycket i mitt huvud som förändrades. Började se saker på ett annat sätt. Bland annat det här med att hitta förklaringar till grejer som det inte finns förklaringar till om man inte tar reda på fakta. Totalt meningslöst slöseri med tid och energi att spekulera.

Ta reda på fakta eller lägg av att spekulera.

Jag tror de flesta människor gillar att spekulera. Vissa tror sig veta fast de inte vet ett smack. Jag pratar inte just om den tragiska händelsen med mina kattungar utan över lag.

”Det måste bero på xxxx”. Bla bla bla. Så tröttsamt att lyssna på så jag blir irriterad. ”Jag tror att bla bla bla”. Plötsligt blir folk självutnämnda experter.

Min kattkull där fem av sex slutade leva.

Veterinären sa när hon tittat på Cloetta och de tre levande ungarna, att alla verkade må bra. Hon sa också att det finns många orsaker till att kattungar inte överlever mer än några dygn.
Svaga från födseln, har någon ärftlig sjukdom, har gomspalt som gör att ungen inte kan överleva för den kan inte dia, blir utstött av de andra i kullen eller av mamman.

Ingen anledning att spekulera. För att få fakta behöver man obducera kattungarna. Jag valde bort detta då jag anser för min egen del att oavsett vad jag fått för svar så skulle jag inte ha någon nytta av att veta. Om det nu skulle vara något ärftligt, hur glad blir jag att veta att de som lever kanske också kommer att dö i min hand? Eller så oroar jag mig i onödan och det gynnar inte någon levande unge eller mamma.

Det jag vet är att ingen av ungarna hade gomspalt.
Det kan finnas mer än en orsak till småttingarnas död. Jag menar de behöver inte ha dött av samma anledning. Av samma orsak.

Så de omkring mig som spekulerar: det är dags att sluta med det nu. Börja knyppla istället.

Over and out angående den saken.